Ett experiment i ödmjukhet

Alla som någon gång har varit riktigt sjuka – vilket vi alla väl har varit – vet hur det är att vara oförmögen att hantera vardagen själv. Det är förstås fullt möjligt, men allt blir extremt mycket bökigare.
Är det någon gång tydligt för oss att vi människor är ett socialt djur så är det i dessa situationer. Att ensam få de enklaste saker att gå ihop när man ligger magsjuk är extremt besvärligt. Därför är det så skönt att ha någon att höra av sig till som kan hjälpa till med vardagen.

För många människor är dock detta tillstånd vardag. Kanske har man fötts med ett handikapp eller drabbats av en olycka som har gjort att vardagen blir svår – om inte omöjlig – utan att få hjälpt av en personlig assistent, eller flera. 
Den som lever utan ett handikapp, och vill göra ett experiment, kan till exempel testa på hur det är att klara av ett par timmar i livet utan att använda sin huvudhand. När du plötsligt bara får använda ”fel” hand ett tag inser du snabbt hur mycket svårare livet plötsligt blir.
Allt från att skriva på ett papper till att laga mat eller gå på toaletten.

Naturligtvis kan du höja svårighetsgraden ytterligare efter behag. Testa att inte heller få kommunicera genom tal eller skrift. Nu snackar vi verkligen om utmaning, och kanske även frustration. Ta bort talet så blir det plötsligt extremt tydligt hur beroende vi människor är av att detta för att livet ska kännas sammanhängande.

Sådana här små vardagsexperiment kanske känns banala, men de kan ändå fungera som ett effektiv inblick i hur vardagen fungerar för många av våra medmänniskor. Därför är det bara att hylla alla dem som med både empati och professionalitet får livet att gå ihop för dem som på olika sätt finner det dagliga livet utmanande.