En tuff pistmaskin

För de flesta kan puckelpisten eller den svarta backen kännas läskig och skräckinjagande. Det känns som att det stupar rakt ner och som att man kliver rakt ut i ett stup. Tänk då att sitta i ett mycket stort och tungt fordon som ska ta sig upp och ner för alla dessa backar, fram och tillbaka, tills alla backar har fått en fin yta. Och tänk sedan att det ska ske varje dag under ett antal månader. 

Då kanske det går att tänka sig in i hur det är att köra en pistmaskin. Men det är en förutsättning för att skidåkare dagen efter ska kunna fara nedför backarna på ett jämnt underlag, som i början av dagen brukar kallas för manchester.  

Ett tryggt ljussken

Det är något speciellt med att se ut genom fönstret i fjällstugan och se en maskin åka upp och ner i pisterna. Lyktornas varma sken som lyser upp snön under färden är mysigt att titta på. Det ger också en förhoppning om hur nästa dags skidåkning kommer se ut, och att den kommer bli bra. Ibland kan det också vara en skön känsla att veta att andra ser till att backarna förbereds medan man själv ligger och sover.  

Speciella slags förare

 För att kunna arbeta med att skapa ett passande underlag för skidåkning i backarna så krävs det en ganska speciell förare som klarar av att köra upp och ner för de brantaste backarna. Man får inte vara höjdrädd. Men ändå är det många som är kallade och som varje vinter försöker få en möjlighet att ta en plats i teamet. 

Trots att det oftast brukar vara lokala förmågor som får jobben så händer det då och då att även andra får chansen. Det kan vara någon som vill jobba under säsongen, eller någon som vill ha det som extrajobb.